kvinnogöra

Det fanns ett uttryck som växte fram ur tidsandan när 1900-talet just hade passerat sin mitt. Tron på tekniken var ännu obruten, människorna dess allt lydigare redskap. Då talades det om "förspilld kvinnokraft". Med det avsågs krusade örngottsband, omplanterade pelargoner, hemkokt hallonsaft, konserverade kantareller, manglade lakan, stoppade raggsockor, vikta näsdukar, mönsterstickade fingervantar, äppelmos om hösten, hembakat till eftermiddagskaffet, broderade dukar, strukna skjortor samt surdegslimpor som tog dygn på sig att mogna. Även plättar med sylt började te sig onödiga, det gick fortare med pannkaka i ugn. 
Det fanns ett uttryck till, som även den förkroppsligade tidsandan: "Hellre ett skitigt hem än ett rent helvete". 
Vilken arrogans mot dem som behärskade överlevnadens konst i den nyss svunna tid när allt, bokstavligen allt, hängde på att var och en tog ansvar för livhanken från början till slut. Vilket måttlöst förakt för människors urgamla och aldrig upphörande slit för att hålla lorten och lössen från dörren. För kraften det tog att trots allt, med små medel, unna sig glädjen att göra vackert omkring sig. Varför skulle enda sättet att mäta arbetets värde vara att räkna det i pengar?  

-Lena Katarina Swanberg, ur Torpdrömmar